Har känt mig lite ledsen idag. Och arg. Fast föremålet för min ilska är bara jag själv. Alltså, hur många varningar eller läxor ska det behövas innan man verkligen fattar? Vad ska det till för att man ska leva så som man vet att man måste för att hålla ihop?

För ett antal år sedan fick jag någon slags "kreativ utbrändhet" som gick så långt att jag inte kunde förmå mig ta i en pensel på närmare tio år. Detta efter att i princip ha spottat fram den ena målningen efter den andra med motiv som jag tyckte var urtråkiga men som jag visste skulle vara lättsålda. Tvingade mig själv att fortsätta måla i ett par år efter att det slutade vara roligt men fick till slut en anledning att lägga av då jag fick massor av blåsor på fingrarna, tappade skinnet, blödde och sprack på varenda fingertopp. Ren allergi eller en väckarklocka från kroppen? Vet faktiskt inte i det fallet, vet bara att det försvann ett tag efter att jag slutat måla och det har inte kommit tillbaka igen trots att jag har målat med samma sorts färger och material nu igen det senaste året.

För sex år sedan var det dags igen fast i en annan form. Studierna som ibland krävde 80 timmars arbete i veckan skulle kombineras med familjen, gården och hästverksamheten, som då var ganska omfattande med fullt stall, fölvaka på nätterna osv och samtidigt hade jag mina egna höga krav om att alltid topprestera i varje skolprojekt. Allt det tillsammans gjorde att kroppen slutligen sa totalstopp. Ständiga märkliga halsinfektioner som läkarna kliade sig i huvudet över, feber varje vecka i ett halvår, yrsel och svimningsattacker, allt det där nonchalerade jag och körde på ändå. Det var först när jag knappt tog mig ur sängen som jag började förstå allvaret i det hela. När jag fick sitta på en stol och mocka. När jag som vanligtvis har så lätt för matte knappt kunde räkna ut 2+2. När jag fick lyfta ett vattenglas med två händer. När kroppen gett mig den ena varningen efter den andra, som jag struntade i, tog den helt enkelt saken i egna händer och slutade fungera. Min valfrihet om huruvida jag skulle fortsätta köra på eller inte togs ifrån mig. Kroppen tog det beslutet och det fanns inget jag kunde göra. 

Det tog sen flera år innan jag slutade "vada i sirap" och när målarlusten äntligen kom tillbaka förra året efter nästan tio års frånvaro var lyckan fullständig. Det kändes som att jag fick en ny chans. En gåva som jag lovade mig själv att vara riktigt rädd om. Jag lovade att bara måla det jag vill och när jag vill och jag satte upp tydliga regler för mig själv om det där. Bara ett fåtal beställningar. Inga jakt- eller naturtavlor för dom står mig upp i halsen. Och inget målande på försommaren eller i december. På sommaren vill jag greja med hem och trädgård och i december vill jag julpyssla och njuta av allt som hör julen till. Jag vet ju så väl att när jag drar igång en tavla går precis all kreativitet och energi till den, det blir inte minsta lust eller ork kvar till något annat. Så. Tydligt och enkelt.

Och så ringde det en man och ville beställa en tavla häromdagen. Det går bra, sa jag, men jag har fullt upp med andra projekt nu i december så jag sätter inte igång förrän i januari. Ett antal samtal senare, är allt bestämt om detaljer och det sista han säger är "Men hur gör du nu då, du sätter igång och målar den här nu direkt eller?" Och jag bara "Njaaa... Alltså. Som jag sa, jag hade ju egentligen bestämt mig för att inte måla nu i december. Har så mycket annat. Fast... Vi får se om jag får tid över." Egentligen??? Kom på att jag kände igen det där ordet alltför väl. Egentligen. Det var precis det jag också sa när någon på julmarknaden frågade om jag tog emot beställning på någon älg som vederbörande hade en bra bild på. "Njaaa, jag vill ju EGENTLIGEN inte måla vilda djur/natur. Fast... Nån enstaka..." 

Sov dåligt inatt för jag började planera för beställningstavlan. Kände att det är väl lika bra jag tar tag i den så blir jag av med det. Det kändes ju som att det var vad kunden förväntade sig trots att jag sagt nej från början. "Allt för kunden" sitter i ryggmärgen. Jag känner SKULD över att tänka på mig själv i första hand. Ringde på morgonen och beställde en spännram för det skulle vara specialmått på den. Sen har jag gått här och vankat fram och tillbaka med det där välbekanta trycket i bröstet. Jag skulle ju baka pepparkakor och lussekatter, göra jularrangemang och julgodis. Köpa julklappar, lyssna på Bing Crosby, dricka glögg och njuta av exakt varje sekund av denna underbara juletid. Det var därför jag började med renoveringen av TV-rummet i god tid så det skulle bli klart innan december. Det är också därför jag inte ens vill åka utomlands just den här tiden på året. Den är SÅ viktig för mig! Fyller mig med SÅ mycket glädje och energi. Och idag försvann glädjen både över jultiden och över målandet. Så lite det behövdes. Så dum jag är!

Att sätta mig och skriva ner det här var nog det bästa jag kunde göra. När jag läser det jag själv har skrivit ser jag allt så tydligt. Det är sååå lätt att falla tillbaka i samma mönster. Lite lite i taget. Och har man en gång gjort sådana djupdykningar som jag (och många med mig) har gjort, så börjar man inte på noll heller. Man balanserar på kanten hela tiden. Det är som om det vore kroniskt. Jag har hängt där och dinglat flera gånger tidigare, det kan räcka med en period av stress eller jobbiga händelser så sätter sig den välbekanta sirapen i benen, feber, förkylningar eller halsinfektioner tar grepp om en och 4-5 timmars extra sömn per dygn behövs och ändå är man aldrig utvilad. Då gäller det att fort som f*n styra om så man inte tappar greppet.

Den här gången handlar greppet om min lust att måla, vilket är bland det viktigaste jag har och som jag, som sagt, är så innerligt tacksam över att jag fått tillbaka. Så nej. Det blir inget målat på beställningen förrän i januari. Basta!

Det är ju egentligen inget konstigt med det för det är bara precis vad jag sa till kunden från början, så VARFÖR ska det vara så svårt? Att stå på mig angående åsikter och i diskussioner om annat har jag ju tvärtom hur lätt som helst för. Ingen trampar på mig där! Vad är skillnaden när det gäller att tänka på sitt eget välmående? Varför är känslan att det känns fult, fel och egoistiskt? Jag blir inte riktigt klok på det där... Men jag jobbar på det. ;)

Dom senaste dagarna har diskussionerna om Amercan Apparels sexistiska reklam gått varma i olika forum. Det är en salig blandning av olika åsikter. Det är dom som inte förstår vad det är att bli upprörd över (kvinnor är ju vackra), det är nedlåtande kommentarer om kvinnor, om män, om feminism, om sexism - ett enda virrvarr av begrepp som misstolkats och blandats ihop. Alltså precis som vanligt. Men det är verkligen inte helt enkelt alla gånger att hålla reda på begreppen...

Alla i vår familj är intresserade av samhällsfrågor så när barnen kommer hem och hälsar på blir det ofta en hel del sådana ämnen vid middagsbordet. För ett tag sedan kom vi in på feminism och jag berättade att jag nästan drar mig för att kalla mig för feminist eftersom begreppet är förknippat med så mycket som jag inte står för. Jag har suttit i många långa diskussioner med kloka och engagerade feminister och visst - grundinställningen har vi gemensam men teorierna om hur man ska uppnå jämställdhet och vad det innebär skär sig oftast så det skriker.

Dom engagerade feministiska rösterna säger "Kvinna, du skall och du skall icke". Att klä sig kvinnligt, att sminka sig, att jobba inom "kvinnoyrken" ska du låta bli. Du ska inte klä din dotter i klänning eller rosa eller låta henne leka med dockor. Du ska inte vara den som tar den största delen av föräldraledighet eller större delen av hushållsarbetet - skit samma om det är vad du vill och vad som passar bäst för din familj, då är du bara ett offer för normer och du ska naturligtvis stå upp för dina medsystrars kamp och trycka ner din vilja. Om du varit man, hade saken naturligtvis varit annorlunda, då hade det varit en bra sak att göra det som anses traditionellt kvinnligt... 

Som kvinna ska du begränsas, omformas, ignorera din vilja och dina intressen om dom inte är "rätt" och sen ska du tillsätta ett rågat mått av mansförakt, särskilt mot dom män som är framgångsrika. Du ska också naturligtvis se ner på dom kvinnor som inte vill inrätta sig i ledet.

Jag säger bara WHAT?.. Varför?.. Ska jag verkligen behöva förändra mig för att ha samma rättigheter som män? Sitter värdet i det yttre? Vilka signaler skapar vi med den inställningen? Jo - att kvinnlighet är dåligt, att det är den som är utsatt som ska förändras och att man måste passa in i rätt mall för att få respekt. 

Min åsikt är att man på det sättet arbetar emot sin egen sak. Om man drar det till sin spets vill jag påstå att det här är den nya tidens kvinnoförtryck. Skillnaden är att man i det här fallet gör det i "den goda sakens namn", vilket nästan är värre än när dom gamla mossiga mansgrisarna är i farten. 

Jag tror på att se bortom det yttre - vad du gör, kan och vill, om du har klänning eller kostym, snopp eller snippa ska inte ha någon betydelse. Var så "kvinnlig" i din framtoning som du har lust till men låt dig inte trampas på eller bli ett offer för sexism. Klä din dotter i prinsessklänning och tiara om det är det hon vill, men lär henne att vara självständig, stark och stå upp för sina och andras rättigheter. Låt din son leka riddare och superhjälte om det är det han vill men lär honom att en riktig hjälte är den som ser alla människors lika värde.

Jag tror på allvar att den lilla prinsessklädda flickan med självsäkerhet och styrka som kräver sin rätt sannolikt får fler att stanna upp och tänka över sin kvinnosyn jämfört med flickan som man har filat ner alla genuskanter på. Att kalla alla HEN gör inte att HON får det bättre. Att be "offret" att ändra på sig istället för förövaren är aldrig rätt väg att gå. Och vem vill egentligen att alla ska vara likadana för den delen? 

Definitionen av jämställdhet är att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Feminism handlar om att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Så enkelt! Det handlar inte om att "under förutsättning att du gör och ser ut si eller så", det handlar inte om mansförakt, kvoteringar eller mansskatter. Men det är sådant som dom "riktiga" feministerna gapar om. Särbehandlingar beroende på könet...

Som jag sa till mina barn, hur ska jag kunna kalla mig feminist när jag går så totalt emot åsikterna hos dom som strider så högt för saken?.. Och mina barn svarade: - Men mamma, det är klart att du är feminist! Dom där du brukar diskutera med är ju extremister! Extremism finns inom alla områden men man får aldrig låta det vara normsättande för saken. Min kloka ungar!

Det är ju precis så och det är där det så ofta blir fel. Kan inte låta bli att undra hur världen skulle se ut om vi lät bli att låta extremismen definiera saken inom politik och religion? 

Jonas Gardell: "Nån frågade om jag är feminist. Men naturligtvis är jag det, kära du. Valet står ju mellan att vara feminist och idiot."

I dessa tider när så mycket handlar om förkortningar och bokstavskombinationer är det inte helt enkelt att hålla koll på allt, men nyfiken som jag är kände jag att jag ville läsa lite mer om en förkortning som jag sett diskuteras på flera ställen nu det sista. HSP... Highly Sensitive Person.

Igenkänningsfaktorn var som en käftasmäll. Det är ju MIG dom skriver om! Det handlar alltså inte om någon sjukdom eller diagnos, mer ett personlighetsdrag men ändå är det ett tillstånd som påverkar ens liv så till den grad att det gjorts massor av forskning och skrivits en rad böcker om ämnet. Och detta har jag missat helt fram tills nu! Men nu kan jag knappt släppa det. Det förklarar så oerhört mycket för mig!

HSP är inget som utvecklas av den omgivning man lever i, man föds med det. Man har ett nervsystem som fungerar annorlunda och är känsligare än "normalt". Det är en fysisk egenskap och det förekommer både bland människor och djur. Det innebär att man inte kan filtrera intryck - ALLT går in. På detaljnivå. Informationen bearbetas, analyseras,  korsrefereras med befintlig kunskap, ifrågasätts och jämförs. Och detta är en mer eller mindre omedveten tankeprocess som aldrig avstannar. 

Man upplever såväl psykiska och fysiska intryck betydligt starkare än andra. En kopp kaffe, god mat eller en naturupplevelse kan framkalla ett ofantligt lyckorus. Musik och konst går bokstavligen rakt in i själen. Upplevelsen av glädjen har inga gränser. Å ena sidan. Å andra sidan upplevs allt som kan tolkas negativt också oerhört starkt. En obetänksam kommentar kan såra djupt eller för den delen också en utebliven kommentar.

För min personliga del blir många saker som jag haft svårt att förstå både om mig själv och andra så mycket tydligare efter att ha läst om det här. Jag har nästan varit irriterad på människor i min närhet ibland för att dom inte ser och lägger märke till samma sak som jag. När dom inte märker att någon mår dåligt eller blir sårad, när dom inte ser hur vackert något är, när dom inte visar känslor på samma sätt som jag... När dom inte verkar bry sig. Det har kunnat göra mig ledsen, besviken och känna mig osäker. 

Men människor är inte känslokalla för att dom inte känner det jag känner eller visar det jag visar. Dom är inte ouppmärksamma för att dom inte ser det jag ser. Det är jag som är annorlunda, inte dom.

Dom allra flesta texter och artiklar som beskriver HSP handlar om svårigheterna man lever med. Om hur man tar på sig andra människors problem, om hur man måste lära sig att pausa och dra sig undan för att klara av att bearbeta all information och alla intryck. Om hur man ibland upplevs som att man har ett långsamt tempo och är tankspridd. Om att man har lättare för att bli deprimerad, om hur man måste lära sig att säga nej, om hur man annars kan bli utbränd osv...

Jag kan skriva under på allt det där - been there done that. MEN... Det finns också många positiva sidor som i alla fall för mig känns som en gåva. Till och med en förutsättning för det liv jag lever. HSP innebär ofta att man är kreativ, fantasifull och bra på finmotoriska rörelser. Känner stor kärlek till naturen och det vackra, djupare förståelse för djur och andra människor, en rik inre dialog (hmm ja jag pratar med mig själv hela tiden). Man är lojal, känslosam och omtänksam. Ställer djupa, tankeväckande frågor. Osv i oändlighet...

Ja men det säger väl sig självt egentligen? Hur skulle jag kunna arbeta konstnärligt på det sätt som jag gör om jag inte hade haft förmågan att se och ta in så mycket detaljer? Hur skulle jag kunna måla utan finmotoriken? Hur skulle jag över huvud taget kunna leva utan att känna den euforiska lyckan över litet och smått - natur, djur, konst, musik och kärlek? Det är klart det är en gåva! Trots svårigheterna. För det är inte enkelt alla gånger... Men jag är lyckligt lottad som har ett liv där jag inte behöver försöka anpassa mig så mycket. För hur lär man sig att inte ta in allt och att känna så mycket? Det är som att säga till någon "sluta hör!" eller "sluta se!".

Som jag läste någonstans: Och om vi själva inte vet om att vi har denna personlighetstyp, gör vi ofta våld på oss själva genom att försöka döva kroppens medvetenhet och ignorera de signaler vi uppfattar.
Anpassad intill tårar...
Utbrändheten lurar runt hörnan. 

Läste också att HSP är ärftligt och det kom inte som någon direkt överraskning för mig. Jag tror att jag har minst en förälder, minst ett barn och kanske även "minst" ett syskon med samma egenskap. Det finns ett ganska brett spektra på omfattningen och personligen hamnar jag ganska högt upp på skalan enligt dom tester jag gjort, kanske ligger andra i familjen lite lägre.

Kanske har det ingen betydelse om man får veta, kanske tycker man att "stämplar och fack" bara är av ondo men som sagt - för mig har det varit till hjälp för att förstå både mig själv och andra. Jag kan inte kräva samma känslighet/känslosamhet av andra. Andra kan inte kräva att jag ska döva eller hålla tillbaka det jag känner och upplever. Kunskap om att det handlar om något som man inte kan påverka ökar förhoppningsvis förståelsen.

Sannolikt kan det förklara ett och annat även för "minst" en familjemedlem till - både för dom som har HSP och dom som lever med detta i sin närhet. För det är säkert inte heller någon enkel sak...  

Ni vet hur drömmar brukar vara. Sådär lite luddiga, osammanhängande, ologiska och till synes utan någon direkt poäng. Oftast. Igår natt hade jag en dröm av den andra sorten. Så där helt sjukt klar, sammanhängande, logisk och verklig. Som att det hände på riktigt. Och efteråt var det mer som ett minne än en dröm.

Det började i en taxi på väg till BB. Jag satt själv och förklarade bakgrunden till någon (till mig själv?). "Ja vi kände Mille och jag att nu var det verkligen sista chansen. Vi börjar ju bli gamla så skulle det bli något mer så var det nu eller aldrig. Men inte kunde vi föreställa oss att det skulle bli trillingar!" *Skratt*

Och så sammandragningarna. Precis på samma sätt som i drömmen jag hade för snart 20 år sedan. Fast den gången vaknade jag. Då var det på riktigt. Den här drömmen fortsatte. Jag födde fram mina barn en efter en. Tre stycken. Jag kände dom födas fast det var inte smärtsamt. Bara arbetssamt. Den första bebisen var en rund och fin liten grabb med massor av mörkt hår. Den andra var också en liten kille, kraftig, rejäl och i princip flintskallig. Båda dessa barn kom man genast fram till mig med, la dom hos mig, en på varje arm. Personalen log och gratulerade. Lyckotårarna vällde över och rann ner mot min kudde. 

Det tredje barnet såg jag bara en skymt av. Dom bar hastigt iväg det till någon slags brits längre bort i rummet. Gnuggade febrilt med "operationsgröna" filtar. Slangar som sög och alldeles för stora händer som tryckte på den lilla späda kroppen. Jag ropade förtvivlat efter mitt barn. "Vad är det som är fel?" Fick inget svar. Bara sammanbitna ansikten, fullt upp med sin uppgift. Jag frågade efter vad det var för kön på barnet. Fortfarande inget svar. Jag grät hejdlöst. Försökte resa mig men kunde inte. Mille fick ta pojkarna ifrån mig. Han satt på en stol bredvid mig med en liten gosse på varje arm och med ett ansiktsuttryck som växlade mellan lycka och kärlek till dom små pojkarna och total sorg och förtvivlan över den tredje. Och över min förtvivlan.

Slutligen hörde jag hur den lilla kroppen på britsen började gny. Såg hur dom sammanbitna ansiktena slappnade av, utbytte lättade ögonkast och log. Den lilla bebisen, betydligt mindre än dom båda andra, virades in i en filt och bars fram till mig. Två stora ögon i det späda lilla ansiktet. Mellanblonda lockar täckte hela huvudet. "Vad är det för kön?" sa jag. "Känn efter själv"... Exakt samma svar som jag fick när Hilda föddes. Hon fick också gnuggas igång en stund innan jag fick henne. Och ingen svarade då heller på vad som hände eller om det var en pojke eller flicka... Flicka!

Mille la försiktigt ner dom andra två barnen till mig. Tre par stora ögon mötte mina. Bröstet snörpte ihop sig i den där helt galna moderskärleken som inte går att jämföra med något annat. Mer tårar av lycka. Jag låg där och betraktade deras små ansikten. Länge. Så perfekta. Så mycket Mille och så mycket jag. Så mycket Philip och Hilda. Ändå i helt nya unika kombinationer. Så fina! Och så kände jag hur det krafsade på min axel. Bilden av mina små barn blev suddig. Försvann. Ville verkligen inte. Försökte klamra mig fast i drömmen. Lovis som krafsade igen. Jag lyfte på täcket så hon kunde krypa intill mig. Försökte komma tillbaka till drömmen. Det gick inte.  

Vaknade upp med en känsla av stor sorg. Den kärlek jag kände i drömmen var så stark och så verklig. Barnen i drömmen finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig finnas men det känns ändå som om jag har haft dom och förlorat dom. Tänkte på den här drömmen hela dagen. Så märkligt att sinnet kan skapa sådana detaljer. Ansikten brukar oftast vara lite diffusa i mina drömmar även när det handlar om folk jag känner. Här var varje detalj glasklar och dragen på barnen var ihopsatta på ett sätt så man såg att det verkligen var våra barn. Och känslorna. Helt obegripligt att det ens är möjligt att skapa något sådant i en dröm.

Vad ville drömmen säga då?... Mina nära vet att jag under dom senaste åren har sörjt en del över att det inte blev fler barn. Jag har haft svårt att acceptera att jag är så gammal att det är för sent. För det har det varit länge. Ändå har jag ibland tänkt att det finns ju faktiskt dom som skaffar barn trots att dom är en bit över 40. Har liksom inte kunnat stänga dörren helt och hållet. Nu fyllde jag 45 i torsdags. Nu är det verkligen för sent på riktigt. Dags att stänga dörren, låsa och kasta bort nyckeln! Fast mina ofödda barn då? Jag skulle ju ha fem barn. Det var så det var menat...

Min ungdoms spådomar. Pendeln. Den där grejen man körde med en ring i en guldkedja. Man höll kedjan över handleden och den berättade då hur många barn man skulle få och vilket kön det skulle bli. Pendlade den rakt över var den en pojke, cirkel betydde flicka och pendlade den längs med handleden skulle man få missfall. Jag har nog spått mig på det sättet minst 100 gånger. Ibland har andra gjort det på mig och ibland har jag gjort det på mig själv, det spelade ingen roll vilket, resultatet var exakt det samma varje gång: Pojke, flicka, pojke, pojke, missfall, flicka. Fem levande barn skulle jag få. Och först kom Philip. Jag log bara åt min mor som stickade koftor i rosa och pratade flicknamn under min graviditet för jag visste ju att det var en pojke, hur mycket hon än sa emot mig. Och självklart hade jag rätt. Efter att han föddes visade kedjan fortfarande samma sak. Och mycket riktigt - nästa barn blev en flicka. Kedjan fortsatte visa att det skulle bli tre levande barn till. Pojke, pojke, missfall, flicka var kvar. En tragisk förlust men ändå en STOR härlig barnaskara. Det var mitt öde!

Omständigheterna efter att Hilda föddes var inte dom rätta för fler barn just då. Livet var rörigt på många sätt. Jag startade företaget, vi flyttade till Skåne och sen flyttade vi hemåt igen och sen var det det ena efter det andra. Hela tiden var jag ändå säker på att dom där tre sista barnen skulle komma så småningom. Dom kommer för det är helt enkelt så det är menat. En övertygelse så stark att jag i princip var hjärntvättad. Men så gick tiden och den rätta stunden infann sig liksom aldrig. Och så är det för sent. Det är för sent för ETT barn och det är definitivt alldeles för sent för tre till. Och dom två barn man har är plötsligt vuxna och utflugna. Det är färdigt. Inga mer barnaår. Lite av en chockartad insikt för den som är hjärntvättad till tron att det kommer bli tre små barn till. Många härliga barnaår att vänta. Sorg och saknad över något som aldrig funnits. 

Men i drömmen fanns dom där. Och det var DOM. Pojke, pojke och så den sista som dom kämpde så med. Död en stund? Pendelns "missfall"? Barnet kom i alla fall tillbaka till livet och det var en flicka. Precis som det var förutspått. Jag mötte dom, jag älskade dom och sen var det över. Time to let go...  

Jag ger mig in i minnesbanken och rotar från tiden då man gick i mellanstadiet. Inser att detaljminnet är ganska kasst, det mesta jag minns är luddigt, det är bara dom allra största händelserna som fortfarande är glasklara såhär nästan 35 år senare. Dom som drog igång känslorna ordentligt - positivt eller negativt. Ett av dom allra tydligaste minnena jag har är när jag står i duschen efter gymnastiken i Lekerydsskolan, i båset precis framför dörren till den bastu som var förbindelse mellan flickornas och pojkarnas duschrum. Plötsligt slängs dörren till bastun upp och en hel hög med pojkansikten sticker fram. Vrålskrattande. Jag har inga kläder, ingen handduk, inget att skyla mig med, ingenstans att fly. Totalt naken.

Jag har aldrig varit särskilt känslig av mig, åtminstone inte på ytan. Kan nog ha upplevts som ganska tuff, kanske till och med hård i den åldern. Slängde käft med grabbarna. Tillät mig inte att trampas på. Visade min styrka både verbalt och fysiskt. Bröt ner dom flesta av klassens grabbar i armbrytning. Slogs ibland. Lipade inte. Skvallrade inte. Hade näsan i vädret vad som än hände, vilket inte var så populärt. Alfahanen i klassen var min ärkefiende. Jag fann mig inte i den plats han tyckte jag skulle hålla mig på. Och han var naturligtvis en av dom... Dom vrålskrattande ansiktena i bastudörren.

Jag minns snacket i bussen på väg tillbaka till vår skola efter händelsen. "Jaså du Malin, du har redan fått både bröst och hår där nere?!" från den hånflinande alfahanen. Hysteriskt fnitter från rödglansiga pojkansikten som inte vågade möta min blick. Jag kommer ihåg att jag analyserade mina val, hur jag skulle komma vidare med så mycket stolthet som möjligt i behåll. Satte näsan i vädret, skrattade och körde min jargong som lät som om jag inte brydde mig det minsta utan tvärtom tyckte det var riktigt trevligt att tala om saken, vilket vi gjorde hela vägen tills vi var framme. Helt naturligt. Coolers.

I verkligheten brände tårarna innanför ögonlocken och en gigantisk klump spred sig i bröstet. Jag kände mig sååå utsatt. Kränkt. Det där är ett ord som ofta missbrukas idag men jag kände mig verkligen kränkt. Den människa jag minst av allt i världen ville visa det som fanns innanför min yta, hade sett mitt allra hemligaste. Oåterkalleligt. Det var mer än en gång efter den händelsen mitt självförtroende svajade till under mina dispyter med alfahanen. Det räckte med att han plockade fram sitt hånfulla leende så föreställde jag mig att han såg bilden av min nakna kropp framför sig. Den hade troligtvis detaljrikt etsat sig fast i minnet hos honom, precis som bilden av deras ansikten i bastudörren hade gjort hos mig. Det är så minnet fungerar och det visste jag. Och han visste att jag visste. Men det var ju egentligen "bara" ett pojkstreck. Liknande saker råkar dom flesta tjejer ut för någon gång under uppväxten.    

På den tiden talade man aldrig om sexuella trakasserier bland barn och ungdomar. Det var lite "pojkar är pojkar"-mentalitet. Killar är busiga, dom gör si och så för att dom tycker om dig, det är bara rackartyg. Nästan lite grabbig charmstämpel över det hela. Inget att bry sig om. Bara ***Sexistiskt maktutövande redan i mellanstadiet***  

Tack och lov har vi kommit lite längre nu. Väl?...

På en skola i Luleå har man en väggmålning som föreställer en pojke som spionerar på en flicka som befinner sig på toaletten. Det finns alltså en skola i Sverige år 2013 som anser det vara lämpligt - och dessutom humoristiskt - att i sin offentliga miljö anspela på kvinnlig utsatthet och på sexuellt ofredande, vilket motivet omsatt i verklighet enligt lag skulle klassas som. Astrid Johansson, 14 år och elev på skolan, bestämde sig för att väcka debatt om målningen och problematisera motivet. Det började med att Astrid lade ut sina synpunkter på Facebook. Sedan spred sig bilden, och med den debatten, vidare i sociala medier och lokaltidningar.

Underbart att det finns tjejer som är så kloka och starka i den åldern tycker jag. Tjejer som sätter ner foten. Säger stopp. Det här är inte okej. Och det är definitivt inte roligt! Sådana tjejer ska stödjas, dom ska lyftas fram som förebilder för alla dom som inte vågar. Och det är vi vuxna som har ansvar för att det blir gjort...

Hur reagerade då vuxenvärlden på den här starka, kloka tjejens initiativ? Rektorn på skolan kommenterar "Jag ser den mer med humor". Vidare har man på väggen bredvid målningen satt upp ett kollage med rubriken "Skolans kändaste målning", under vilken artiklar och kommentarer från nätet har skrivits ut och klistrats upp. Som exempel lyder en av kommentarerna: "Hur kan man på allvar bli kränkt av det här? Hur är det psykiskt möjligt? Har folk verkligen så få riktiga problem i sin vardag?". Skolan valde dessutom att genomföra en enkätundersökning bland eleverna, där de fick svara på frågor om målningen. Resultatet, som utföll till skolans favör, har också detta klistrats upp på väggen, under rubriken "Elevdemokrati"... 

Bredvid en målning föreställande sexuellt ofredande har man alltså för allmän beskådan gjort ett helt kollage som säger att den kloka och modiga unga tjejen har fel när hon ifrågasätter och skapar debatt. Som en klapp på huvudet "lilla gumman, nu är du allt ute och cyklar". Vilket vidrigt svek från vuxenvärlden detta är!

För vad är egentligen ett oskyldigt "pojkstreck"? Vad ska man avfärda och skratta bort? Är det när killarna kastar suddgummi i huvudet på tjejerna? Är det när dom kör upp linjalen eller pennan i tjejernas stolssits? Är det när dom spionerar på toa eller dusch? Är det när dom tafsar på bröst och kön? Är det när dom inte bryr sig om ett nej?... När är det dags att sluta skratta? Var går gränsen? Vad är roligt? Och för vem?

Framförallt - finns det någon anledning/något tillfälle i världen där det är okej att dom vuxna på en skola hänger ut och förlöjligar en elev som skapar debatt om ett viktigt ämne? 

Hell no 

2012 var året då en stor del av svenskarna gick rakt i Sverigedemokraternas listigt gillrade fälla. Det var året då var och varannan svensk aktivt hjälpte till att sprida rasistisk propaganda utan att ens inse att det var det dom gjorde. Inte minst på Facebook. Taktiken med att dölja det rasistiska budskapet så att det ser ut att handla om något annat har varit lyckosam.

Man har ställt invandringen mot allt det vi alla håller kärt och ömmar för. Traditioner, svenska flaggan, barn, hemlösa, sjuka och inte minst pensionärer. Allt för att vi inte ska kunna låta bli att reagera och sprida vidare och på vägen öka hatet mot invandrare och på så vis plocka SD-röster. 

Gick upp på morgonen, tog med mig min Belgiska hund ner i köket och hällde upp en kopp kaffe från min Italienska kaffemaskin och tog en Amerikansk cigarett. Startade igång min Amerikanska dator och gick in på det Amerikanska sociala nätverket Facebook. Gick sen och borstade tänderna med Amerikansk tandkräm. Gick ut till stallet och skötte om mina Arabiska/Holländska hästar, tog sen en dusch och gjorde mig i ordning med smink och hårprodukter från Enland, Tyskland och USA. Tog sen på mina Asientillverkade kläder med Amerikanska märken och mina Canada Snowkängor, sen startade jag min Amerikanska bil och drog mot stan. 

Jag börjar den här bloggen med att lägga in lite saker som jag skrivit tidigare och som känns viktigt för mig att få med. Det här till exempel: 

Att debatten om kyrkoavslutningar i skolan över huvud taget existerar måste bero på att vi av vana och tradition tar så oerhört lätt på tro och religion i det här landet.

Vi döper våra barn, konfirmerar oss och gifter oss i kyrkan även om vi inte egentligen tror på ett ord av dess betydelse. Vi står och ljuger prästen rakt upp i ansiktet och vi gör det inför en församling som vet att vi ljuger men inte ens tänker på det eftersom det är så man gör här.