Ni vet hur drömmar brukar vara. Sådär lite luddiga, osammanhängande, ologiska och till synes utan någon direkt poäng. Oftast. Igår natt hade jag en dröm av den andra sorten. Så där helt sjukt klar, sammanhängande, logisk och verklig. Som att det hände på riktigt. Och efteråt var det mer som ett minne än en dröm.

Det började i en taxi på väg till BB. Jag satt själv och förklarade bakgrunden till någon (till mig själv?). "Ja vi kände Mille och jag att nu var det verkligen sista chansen. Vi börjar ju bli gamla så skulle det bli något mer så var det nu eller aldrig. Men inte kunde vi föreställa oss att det skulle bli trillingar!" *Skratt*

Och så sammandragningarna. Precis på samma sätt som i drömmen jag hade för snart 20 år sedan. Fast den gången vaknade jag. Då var det på riktigt. Den här drömmen fortsatte. Jag födde fram mina barn en efter en. Tre stycken. Jag kände dom födas fast det var inte smärtsamt. Bara arbetssamt. Den första bebisen var en rund och fin liten grabb med massor av mörkt hår. Den andra var också en liten kille, kraftig, rejäl och i princip flintskallig. Båda dessa barn kom man genast fram till mig med, la dom hos mig, en på varje arm. Personalen log och gratulerade. Lyckotårarna vällde över och rann ner mot min kudde. 

Det tredje barnet såg jag bara en skymt av. Dom bar hastigt iväg det till någon slags brits längre bort i rummet. Gnuggade febrilt med "operationsgröna" filtar. Slangar som sög och alldeles för stora händer som tryckte på den lilla späda kroppen. Jag ropade förtvivlat efter mitt barn. "Vad är det som är fel?" Fick inget svar. Bara sammanbitna ansikten, fullt upp med sin uppgift. Jag frågade efter vad det var för kön på barnet. Fortfarande inget svar. Jag grät hejdlöst. Försökte resa mig men kunde inte. Mille fick ta pojkarna ifrån mig. Han satt på en stol bredvid mig med en liten gosse på varje arm och med ett ansiktsuttryck som växlade mellan lycka och kärlek till dom små pojkarna och total sorg och förtvivlan över den tredje. Och över min förtvivlan.

Slutligen hörde jag hur den lilla kroppen på britsen började gny. Såg hur dom sammanbitna ansiktena slappnade av, utbytte lättade ögonkast och log. Den lilla bebisen, betydligt mindre än dom båda andra, virades in i en filt och bars fram till mig. Två stora ögon i det späda lilla ansiktet. Mellanblonda lockar täckte hela huvudet. "Vad är det för kön?" sa jag. "Känn efter själv"... Exakt samma svar som jag fick när Hilda föddes. Hon fick också gnuggas igång en stund innan jag fick henne. Och ingen svarade då heller på vad som hände eller om det var en pojke eller flicka... Flicka!

Mille la försiktigt ner dom andra två barnen till mig. Tre par stora ögon mötte mina. Bröstet snörpte ihop sig i den där helt galna moderskärleken som inte går att jämföra med något annat. Mer tårar av lycka. Jag låg där och betraktade deras små ansikten. Länge. Så perfekta. Så mycket Mille och så mycket jag. Så mycket Philip och Hilda. Ändå i helt nya unika kombinationer. Så fina! Och så kände jag hur det krafsade på min axel. Bilden av mina små barn blev suddig. Försvann. Ville verkligen inte. Försökte klamra mig fast i drömmen. Lovis som krafsade igen. Jag lyfte på täcket så hon kunde krypa intill mig. Försökte komma tillbaka till drömmen. Det gick inte.  

Vaknade upp med en känsla av stor sorg. Den kärlek jag kände i drömmen var så stark och så verklig. Barnen i drömmen finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig finnas men det känns ändå som om jag har haft dom och förlorat dom. Tänkte på den här drömmen hela dagen. Så märkligt att sinnet kan skapa sådana detaljer. Ansikten brukar oftast vara lite diffusa i mina drömmar även när det handlar om folk jag känner. Här var varje detalj glasklar och dragen på barnen var ihopsatta på ett sätt så man såg att det verkligen var våra barn. Och känslorna. Helt obegripligt att det ens är möjligt att skapa något sådant i en dröm.

Vad ville drömmen säga då?... Mina nära vet att jag under dom senaste åren har sörjt en del över att det inte blev fler barn. Jag har haft svårt att acceptera att jag är så gammal att det är för sent. För det har det varit länge. Ändå har jag ibland tänkt att det finns ju faktiskt dom som skaffar barn trots att dom är en bit över 40. Har liksom inte kunnat stänga dörren helt och hållet. Nu fyllde jag 45 i torsdags. Nu är det verkligen för sent på riktigt. Dags att stänga dörren, låsa och kasta bort nyckeln! Fast mina ofödda barn då? Jag skulle ju ha fem barn. Det var så det var menat...

Min ungdoms spådomar. Pendeln. Den där grejen man körde med en ring i en guldkedja. Man höll kedjan över handleden och den berättade då hur många barn man skulle få och vilket kön det skulle bli. Pendlade den rakt över var den en pojke, cirkel betydde flicka och pendlade den längs med handleden skulle man få missfall. Jag har nog spått mig på det sättet minst 100 gånger. Ibland har andra gjort det på mig och ibland har jag gjort det på mig själv, det spelade ingen roll vilket, resultatet var exakt det samma varje gång: Pojke, flicka, pojke, pojke, missfall, flicka. Fem levande barn skulle jag få. Och först kom Philip. Jag log bara åt min mor som stickade koftor i rosa och pratade flicknamn under min graviditet för jag visste ju att det var en pojke, hur mycket hon än sa emot mig. Och självklart hade jag rätt. Efter att han föddes visade kedjan fortfarande samma sak. Och mycket riktigt - nästa barn blev en flicka. Kedjan fortsatte visa att det skulle bli tre levande barn till. Pojke, pojke, missfall, flicka var kvar. En tragisk förlust men ändå en STOR härlig barnaskara. Det var mitt öde!

Omständigheterna efter att Hilda föddes var inte dom rätta för fler barn just då. Livet var rörigt på många sätt. Jag startade företaget, vi flyttade till Skåne och sen flyttade vi hemåt igen och sen var det det ena efter det andra. Hela tiden var jag ändå säker på att dom där tre sista barnen skulle komma så småningom. Dom kommer för det är helt enkelt så det är menat. En övertygelse så stark att jag i princip var hjärntvättad. Men så gick tiden och den rätta stunden infann sig liksom aldrig. Och så är det för sent. Det är för sent för ETT barn och det är definitivt alldeles för sent för tre till. Och dom två barn man har är plötsligt vuxna och utflugna. Det är färdigt. Inga mer barnaår. Lite av en chockartad insikt för den som är hjärntvättad till tron att det kommer bli tre små barn till. Många härliga barnaår att vänta. Sorg och saknad över något som aldrig funnits. 

Men i drömmen fanns dom där. Och det var DOM. Pojke, pojke och så den sista som dom kämpde så med. Död en stund? Pendelns "missfall"? Barnet kom i alla fall tillbaka till livet och det var en flicka. Precis som det var förutspått. Jag mötte dom, jag älskade dom och sen var det över. Time to let go...  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har känt mig lite ledsen idag. Och arg. Fast föremålet för min ilska är bara jag själv. Alltså, hur många varningar eller läxor ska det behövas innan man verkligen fattar? Vad ska det till för att man ska leva så som man vet att man måste för att hål...

Dom senaste dagarna har diskussionerna om Amercan Apparels sexistiska reklam gått varma i olika forum. Det är en salig blandning av olika åsikter. Det är dom som inte förstår vad det är att bli upprörd över (kvinnor är ju vackra), det är nedlåtande k...

I dessa tider när så mycket handlar om förkortningar och bokstavskombinationer är det inte helt enkelt att hålla koll på allt, men nyfiken som jag är kände jag att jag ville läsa lite mer om en förkortning som jag sett diskuteras på flera ställen nu ...

Jag ger mig in i minnesbanken och rotar från tiden då man gick i mellanstadiet. Inser att detaljminnet är ganska kasst, det mesta jag minns är luddigt, det är bara dom allra största händelserna som fortfarande är glasklara såhär nästan 35 år senare. ...

2012 var året då en stor del av svenskarna gick rakt i Sverigedemokraternas listigt gillrade fälla. Det var året då var och varannan svensk aktivt hjälpte till att sprida rasistisk propaganda utan att ens inse att det var det dom gjorde. Inte minst p...