Dom senaste dagarna har diskussionerna om Amercan Apparels sexistiska reklam gått varma i olika forum. Det är en salig blandning av olika åsikter. Det är dom som inte förstår vad det är att bli upprörd över (kvinnor är ju vackra), det är nedlåtande kommentarer om kvinnor, om män, om feminism, om sexism - ett enda virrvarr av begrepp som misstolkats och blandats ihop. Alltså precis som vanligt. Men det är verkligen inte helt enkelt alla gånger att hålla reda på begreppen...

Alla i vår familj är intresserade av samhällsfrågor så när barnen kommer hem och hälsar på blir det ofta en hel del sådana ämnen vid middagsbordet. För ett tag sedan kom vi in på feminism och jag berättade att jag nästan drar mig för att kalla mig för feminist eftersom begreppet är förknippat med så mycket som jag inte står för. Jag har suttit i många långa diskussioner med kloka och engagerade feminister och visst - grundinställningen har vi gemensam men teorierna om hur man ska uppnå jämställdhet och vad det innebär skär sig oftast så det skriker.

Dom engagerade feministiska rösterna säger "Kvinna, du skall och du skall icke". Att klä sig kvinnligt, att sminka sig, att jobba inom "kvinnoyrken" ska du låta bli. Du ska inte klä din dotter i klänning eller rosa eller låta henne leka med dockor. Du ska inte vara den som tar den största delen av föräldraledighet eller större delen av hushållsarbetet - skit samma om det är vad du vill och vad som passar bäst för din familj, då är du bara ett offer för normer och du ska naturligtvis stå upp för dina medsystrars kamp och trycka ner din vilja. Om du varit man, hade saken naturligtvis varit annorlunda, då hade det varit en bra sak att göra det som anses traditionellt kvinnligt... 

Som kvinna ska du begränsas, omformas, ignorera din vilja och dina intressen om dom inte är "rätt" och sen ska du tillsätta ett rågat mått av mansförakt, särskilt mot dom män som är framgångsrika. Du ska också naturligtvis se ner på dom kvinnor som inte vill inrätta sig i ledet.

Jag säger bara WHAT?.. Varför?.. Ska jag verkligen behöva förändra mig för att ha samma rättigheter som män? Sitter värdet i det yttre? Vilka signaler skapar vi med den inställningen? Jo - att kvinnlighet är dåligt, att det är den som är utsatt som ska förändras och att man måste passa in i rätt mall för att få respekt. 

Min åsikt är att man på det sättet arbetar emot sin egen sak. Om man drar det till sin spets vill jag påstå att det här är den nya tidens kvinnoförtryck. Skillnaden är att man i det här fallet gör det i "den goda sakens namn", vilket nästan är värre än när dom gamla mossiga mansgrisarna är i farten. 

Jag tror på att se bortom det yttre - vad du gör, kan och vill, om du har klänning eller kostym, snopp eller snippa ska inte ha någon betydelse. Var så "kvinnlig" i din framtoning som du har lust till men låt dig inte trampas på eller bli ett offer för sexism. Klä din dotter i prinsessklänning och tiara om det är det hon vill, men lär henne att vara självständig, stark och stå upp för sina och andras rättigheter. Låt din son leka riddare och superhjälte om det är det han vill men lär honom att en riktig hjälte är den som ser alla människors lika värde.

Jag tror på allvar att den lilla prinsessklädda flickan med självsäkerhet och styrka som kräver sin rätt sannolikt får fler att stanna upp och tänka över sin kvinnosyn jämfört med flickan som man har filat ner alla genuskanter på. Att kalla alla HEN gör inte att HON får det bättre. Att be "offret" att ändra på sig istället för förövaren är aldrig rätt väg att gå. Och vem vill egentligen att alla ska vara likadana för den delen? 

Definitionen av jämställdhet är att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Feminism handlar om att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Så enkelt! Det handlar inte om att "under förutsättning att du gör och ser ut si eller så", det handlar inte om mansförakt, kvoteringar eller mansskatter. Men det är sådant som dom "riktiga" feministerna gapar om. Särbehandlingar beroende på könet...

Som jag sa till mina barn, hur ska jag kunna kalla mig feminist när jag går så totalt emot åsikterna hos dom som strider så högt för saken?.. Och mina barn svarade: - Men mamma, det är klart att du är feminist! Dom där du brukar diskutera med är ju extremister! Extremism finns inom alla områden men man får aldrig låta det vara normsättande för saken. Min kloka ungar!

Det är ju precis så och det är där det så ofta blir fel. Kan inte låta bli att undra hur världen skulle se ut om vi lät bli att låta extremismen definiera saken inom politik och religion? 

Jonas Gardell: "Nån frågade om jag är feminist. Men naturligtvis är jag det, kära du. Valet står ju mellan att vara feminist och idiot."

Jag ger mig in i minnesbanken och rotar från tiden då man gick i mellanstadiet. Inser att detaljminnet är ganska kasst, det mesta jag minns är luddigt, det är bara dom allra största händelserna som fortfarande är glasklara såhär nästan 35 år senare. Dom som drog igång känslorna ordentligt - positivt eller negativt. Ett av dom allra tydligaste minnena jag har är när jag står i duschen efter gymnastiken i Lekerydsskolan, i båset precis framför dörren till den bastu som var förbindelse mellan flickornas och pojkarnas duschrum. Plötsligt slängs dörren till bastun upp och en hel hög med pojkansikten sticker fram. Vrålskrattande. Jag har inga kläder, ingen handduk, inget att skyla mig med, ingenstans att fly. Totalt naken.

Jag har aldrig varit särskilt känslig av mig, åtminstone inte på ytan. Kan nog ha upplevts som ganska tuff, kanske till och med hård i den åldern. Slängde käft med grabbarna. Tillät mig inte att trampas på. Visade min styrka både verbalt och fysiskt. Bröt ner dom flesta av klassens grabbar i armbrytning. Slogs ibland. Lipade inte. Skvallrade inte. Hade näsan i vädret vad som än hände, vilket inte var så populärt. Alfahanen i klassen var min ärkefiende. Jag fann mig inte i den plats han tyckte jag skulle hålla mig på. Och han var naturligtvis en av dom... Dom vrålskrattande ansiktena i bastudörren.

Jag minns snacket i bussen på väg tillbaka till vår skola efter händelsen. "Jaså du Malin, du har redan fått både bröst och hår där nere?!" från den hånflinande alfahanen. Hysteriskt fnitter från rödglansiga pojkansikten som inte vågade möta min blick. Jag kommer ihåg att jag analyserade mina val, hur jag skulle komma vidare med så mycket stolthet som möjligt i behåll. Satte näsan i vädret, skrattade och körde min jargong som lät som om jag inte brydde mig det minsta utan tvärtom tyckte det var riktigt trevligt att tala om saken, vilket vi gjorde hela vägen tills vi var framme. Helt naturligt. Coolers.

I verkligheten brände tårarna innanför ögonlocken och en gigantisk klump spred sig i bröstet. Jag kände mig sååå utsatt. Kränkt. Det där är ett ord som ofta missbrukas idag men jag kände mig verkligen kränkt. Den människa jag minst av allt i världen ville visa det som fanns innanför min yta, hade sett mitt allra hemligaste. Oåterkalleligt. Det var mer än en gång efter den händelsen mitt självförtroende svajade till under mina dispyter med alfahanen. Det räckte med att han plockade fram sitt hånfulla leende så föreställde jag mig att han såg bilden av min nakna kropp framför sig. Den hade troligtvis detaljrikt etsat sig fast i minnet hos honom, precis som bilden av deras ansikten i bastudörren hade gjort hos mig. Det är så minnet fungerar och det visste jag. Och han visste att jag visste. Men det var ju egentligen "bara" ett pojkstreck. Liknande saker råkar dom flesta tjejer ut för någon gång under uppväxten.    

På den tiden talade man aldrig om sexuella trakasserier bland barn och ungdomar. Det var lite "pojkar är pojkar"-mentalitet. Killar är busiga, dom gör si och så för att dom tycker om dig, det är bara rackartyg. Nästan lite grabbig charmstämpel över det hela. Inget att bry sig om. Bara ***Sexistiskt maktutövande redan i mellanstadiet***  

Tack och lov har vi kommit lite längre nu. Väl?...

På en skola i Luleå har man en väggmålning som föreställer en pojke som spionerar på en flicka som befinner sig på toaletten. Det finns alltså en skola i Sverige år 2013 som anser det vara lämpligt - och dessutom humoristiskt - att i sin offentliga miljö anspela på kvinnlig utsatthet och på sexuellt ofredande, vilket motivet omsatt i verklighet enligt lag skulle klassas som. Astrid Johansson, 14 år och elev på skolan, bestämde sig för att väcka debatt om målningen och problematisera motivet. Det började med att Astrid lade ut sina synpunkter på Facebook. Sedan spred sig bilden, och med den debatten, vidare i sociala medier och lokaltidningar.

Underbart att det finns tjejer som är så kloka och starka i den åldern tycker jag. Tjejer som sätter ner foten. Säger stopp. Det här är inte okej. Och det är definitivt inte roligt! Sådana tjejer ska stödjas, dom ska lyftas fram som förebilder för alla dom som inte vågar. Och det är vi vuxna som har ansvar för att det blir gjort...

Hur reagerade då vuxenvärlden på den här starka, kloka tjejens initiativ? Rektorn på skolan kommenterar "Jag ser den mer med humor". Vidare har man på väggen bredvid målningen satt upp ett kollage med rubriken "Skolans kändaste målning", under vilken artiklar och kommentarer från nätet har skrivits ut och klistrats upp. Som exempel lyder en av kommentarerna: "Hur kan man på allvar bli kränkt av det här? Hur är det psykiskt möjligt? Har folk verkligen så få riktiga problem i sin vardag?". Skolan valde dessutom att genomföra en enkätundersökning bland eleverna, där de fick svara på frågor om målningen. Resultatet, som utföll till skolans favör, har också detta klistrats upp på väggen, under rubriken "Elevdemokrati"... 

Bredvid en målning föreställande sexuellt ofredande har man alltså för allmän beskådan gjort ett helt kollage som säger att den kloka och modiga unga tjejen har fel när hon ifrågasätter och skapar debatt. Som en klapp på huvudet "lilla gumman, nu är du allt ute och cyklar". Vilket vidrigt svek från vuxenvärlden detta är!

För vad är egentligen ett oskyldigt "pojkstreck"? Vad ska man avfärda och skratta bort? Är det när killarna kastar suddgummi i huvudet på tjejerna? Är det när dom kör upp linjalen eller pennan i tjejernas stolssits? Är det när dom spionerar på toa eller dusch? Är det när dom tafsar på bröst och kön? Är det när dom inte bryr sig om ett nej?... När är det dags att sluta skratta? Var går gränsen? Vad är roligt? Och för vem?

Framförallt - finns det någon anledning/något tillfälle i världen där det är okej att dom vuxna på en skola hänger ut och förlöjligar en elev som skapar debatt om ett viktigt ämne? 

Hell no 

2012 var året då en stor del av svenskarna gick rakt i Sverigedemokraternas listigt gillrade fälla. Det var året då var och varannan svensk aktivt hjälpte till att sprida rasistisk propaganda utan att ens inse att det var det dom gjorde. Inte minst på Facebook. Taktiken med att dölja det rasistiska budskapet så att det ser ut att handla om något annat har varit lyckosam.

Man har ställt invandringen mot allt det vi alla håller kärt och ömmar för. Traditioner, svenska flaggan, barn, hemlösa, sjuka och inte minst pensionärer. Allt för att vi inte ska kunna låta bli att reagera och sprida vidare och på vägen öka hatet mot invandrare och på så vis plocka SD-röster. 

Gick upp på morgonen, tog med mig min Belgiska hund ner i köket och hällde upp en kopp kaffe från min Italienska kaffemaskin och tog en Amerikansk cigarett. Startade igång min Amerikanska dator och gick in på det Amerikanska sociala nätverket Facebook. Gick sen och borstade tänderna med Amerikansk tandkräm. Gick ut till stallet och skötte om mina Arabiska/Holländska hästar, tog sen en dusch och gjorde mig i ordning med smink och hårprodukter från Enland, Tyskland och USA. Tog sen på mina Asientillverkade kläder med Amerikanska märken och mina Canada Snowkängor, sen startade jag min Amerikanska bil och drog mot stan. 

Jag börjar den här bloggen med att lägga in lite saker som jag skrivit tidigare och som känns viktigt för mig att få med. Det här till exempel: 

Att debatten om kyrkoavslutningar i skolan över huvud taget existerar måste bero på att vi av vana och tradition tar så oerhört lätt på tro och religion i det här landet.

Vi döper våra barn, konfirmerar oss och gifter oss i kyrkan även om vi inte egentligen tror på ett ord av dess betydelse. Vi står och ljuger prästen rakt upp i ansiktet och vi gör det inför en församling som vet att vi ljuger men inte ens tänker på det eftersom det är så man gör här.