I dessa tider när så mycket handlar om förkortningar och bokstavskombinationer är det inte helt enkelt att hålla koll på allt, men nyfiken som jag är kände jag att jag ville läsa lite mer om en förkortning som jag sett diskuteras på flera ställen nu det sista. HSP... Highly Sensitive Person.

Igenkänningsfaktorn var som en käftasmäll. Det är ju MIG dom skriver om! Det handlar alltså inte om någon sjukdom eller diagnos, mer ett personlighetsdrag men ändå är det ett tillstånd som påverkar ens liv så till den grad att det gjorts massor av forskning och skrivits en rad böcker om ämnet. Och detta har jag missat helt fram tills nu! Men nu kan jag knappt släppa det. Det förklarar så oerhört mycket för mig!

HSP är inget som utvecklas av den omgivning man lever i, man föds med det. Man har ett nervsystem som fungerar annorlunda och är känsligare än "normalt". Det är en fysisk egenskap och det förekommer både bland människor och djur. Det innebär att man inte kan filtrera intryck - ALLT går in. På detaljnivå. Informationen bearbetas, analyseras,  korsrefereras med befintlig kunskap, ifrågasätts och jämförs. Och detta är en mer eller mindre omedveten tankeprocess som aldrig avstannar. 

Man upplever såväl psykiska och fysiska intryck betydligt starkare än andra. En kopp kaffe, god mat eller en naturupplevelse kan framkalla ett ofantligt lyckorus. Musik och konst går bokstavligen rakt in i själen. Upplevelsen av glädjen har inga gränser. Å ena sidan. Å andra sidan upplevs allt som kan tolkas negativt också oerhört starkt. En obetänksam kommentar kan såra djupt eller för den delen också en utebliven kommentar.

För min personliga del blir många saker som jag haft svårt att förstå både om mig själv och andra så mycket tydligare efter att ha läst om det här. Jag har nästan varit irriterad på människor i min närhet ibland för att dom inte ser och lägger märke till samma sak som jag. När dom inte märker att någon mår dåligt eller blir sårad, när dom inte ser hur vackert något är, när dom inte visar känslor på samma sätt som jag... När dom inte verkar bry sig. Det har kunnat göra mig ledsen, besviken och känna mig osäker. 

Men människor är inte känslokalla för att dom inte känner det jag känner eller visar det jag visar. Dom är inte ouppmärksamma för att dom inte ser det jag ser. Det är jag som är annorlunda, inte dom.

Dom allra flesta texter och artiklar som beskriver HSP handlar om svårigheterna man lever med. Om hur man tar på sig andra människors problem, om hur man måste lära sig att pausa och dra sig undan för att klara av att bearbeta all information och alla intryck. Om hur man ibland upplevs som att man har ett långsamt tempo och är tankspridd. Om att man har lättare för att bli deprimerad, om hur man måste lära sig att säga nej, om hur man annars kan bli utbränd osv...

Jag kan skriva under på allt det där - been there done that. MEN... Det finns också många positiva sidor som i alla fall för mig känns som en gåva. Till och med en förutsättning för det liv jag lever. HSP innebär ofta att man är kreativ, fantasifull och bra på finmotoriska rörelser. Känner stor kärlek till naturen och det vackra, djupare förståelse för djur och andra människor, en rik inre dialog (hmm ja jag pratar med mig själv hela tiden). Man är lojal, känslosam och omtänksam. Ställer djupa, tankeväckande frågor. Osv i oändlighet...

Ja men det säger väl sig självt egentligen? Hur skulle jag kunna arbeta konstnärligt på det sätt som jag gör om jag inte hade haft förmågan att se och ta in så mycket detaljer? Hur skulle jag kunna måla utan finmotoriken? Hur skulle jag över huvud taget kunna leva utan att känna den euforiska lyckan över litet och smått - natur, djur, konst, musik och kärlek? Det är klart det är en gåva! Trots svårigheterna. För det är inte enkelt alla gånger... Men jag är lyckligt lottad som har ett liv där jag inte behöver försöka anpassa mig så mycket. För hur lär man sig att inte ta in allt och att känna så mycket? Det är som att säga till någon "sluta hör!" eller "sluta se!".

Som jag läste någonstans: Och om vi själva inte vet om att vi har denna personlighetstyp, gör vi ofta våld på oss själva genom att försöka döva kroppens medvetenhet och ignorera de signaler vi uppfattar.
Anpassad intill tårar...
Utbrändheten lurar runt hörnan. 

Läste också att HSP är ärftligt och det kom inte som någon direkt överraskning för mig. Jag tror att jag har minst en förälder, minst ett barn och kanske även "minst" ett syskon med samma egenskap. Det finns ett ganska brett spektra på omfattningen och personligen hamnar jag ganska högt upp på skalan enligt dom tester jag gjort, kanske ligger andra i familjen lite lägre.

Kanske har det ingen betydelse om man får veta, kanske tycker man att "stämplar och fack" bara är av ondo men som sagt - för mig har det varit till hjälp för att förstå både mig själv och andra. Jag kan inte kräva samma känslighet/känslosamhet av andra. Andra kan inte kräva att jag ska döva eller hålla tillbaka det jag känner och upplever. Kunskap om att det handlar om något som man inte kan påverka ökar förhoppningsvis förståelsen.

Sannolikt kan det förklara ett och annat även för "minst" en familjemedlem till - både för dom som har HSP och dom som lever med detta i sin närhet. För det är säkert inte heller någon enkel sak...  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har känt mig lite ledsen idag. Och arg. Fast föremålet för min ilska är bara jag själv. Alltså, hur många varningar eller läxor ska det behövas innan man verkligen fattar? Vad ska det till för att man ska leva så som man vet att man måste för att hål...

Dom senaste dagarna har diskussionerna om Amercan Apparels sexistiska reklam gått varma i olika forum. Det är en salig blandning av olika åsikter. Det är dom som inte förstår vad det är att bli upprörd över (kvinnor är ju vackra), det är nedlåtande k...

Ni vet hur drömmar brukar vara. Sådär lite luddiga, osammanhängande, ologiska och till synes utan någon direkt poäng. Oftast. Igår natt hade jag en dröm av den andra sorten. Så där helt sjukt klar, sammanhängande, logisk och verklig. Som att det händ...

Jag ger mig in i minnesbanken och rotar från tiden då man gick i mellanstadiet. Inser att detaljminnet är ganska kasst, det mesta jag minns är luddigt, det är bara dom allra största händelserna som fortfarande är glasklara såhär nästan 35 år senare. ...

2012 var året då en stor del av svenskarna gick rakt i Sverigedemokraternas listigt gillrade fälla. Det var året då var och varannan svensk aktivt hjälpte till att sprida rasistisk propaganda utan att ens inse att det var det dom gjorde. Inte minst p...