Jag ger mig in i minnesbanken och rotar från tiden då man gick i mellanstadiet. Inser att detaljminnet är ganska kasst, det mesta jag minns är luddigt, det är bara dom allra största händelserna som fortfarande är glasklara såhär nästan 35 år senare. Dom som drog igång känslorna ordentligt - positivt eller negativt. Ett av dom allra tydligaste minnena jag har är när jag står i duschen efter gymnastiken i Lekerydsskolan, i båset precis framför dörren till den bastu som var förbindelse mellan flickornas och pojkarnas duschrum. Plötsligt slängs dörren till bastun upp och en hel hög med pojkansikten sticker fram. Vrålskrattande. Jag har inga kläder, ingen handduk, inget att skyla mig med, ingenstans att fly. Totalt naken.

Jag har aldrig varit särskilt känslig av mig, åtminstone inte på ytan. Kan nog ha upplevts som ganska tuff, kanske till och med hård i den åldern. Slängde käft med grabbarna. Tillät mig inte att trampas på. Visade min styrka både verbalt och fysiskt. Bröt ner dom flesta av klassens grabbar i armbrytning. Slogs ibland. Lipade inte. Skvallrade inte. Hade näsan i vädret vad som än hände, vilket inte var så populärt. Alfahanen i klassen var min ärkefiende. Jag fann mig inte i den plats han tyckte jag skulle hålla mig på. Och han var naturligtvis en av dom... Dom vrålskrattande ansiktena i bastudörren.

Jag minns snacket i bussen på väg tillbaka till vår skola efter händelsen. "Jaså du Malin, du har redan fått både bröst och hår där nere?!" från den hånflinande alfahanen. Hysteriskt fnitter från rödglansiga pojkansikten som inte vågade möta min blick. Jag kommer ihåg att jag analyserade mina val, hur jag skulle komma vidare med så mycket stolthet som möjligt i behåll. Satte näsan i vädret, skrattade och körde min jargong som lät som om jag inte brydde mig det minsta utan tvärtom tyckte det var riktigt trevligt att tala om saken, vilket vi gjorde hela vägen tills vi var framme. Helt naturligt. Coolers.

I verkligheten brände tårarna innanför ögonlocken och en gigantisk klump spred sig i bröstet. Jag kände mig sååå utsatt. Kränkt. Det där är ett ord som ofta missbrukas idag men jag kände mig verkligen kränkt. Den människa jag minst av allt i världen ville visa det som fanns innanför min yta, hade sett mitt allra hemligaste. Oåterkalleligt. Det var mer än en gång efter den händelsen mitt självförtroende svajade till under mina dispyter med alfahanen. Det räckte med att han plockade fram sitt hånfulla leende så föreställde jag mig att han såg bilden av min nakna kropp framför sig. Den hade troligtvis detaljrikt etsat sig fast i minnet hos honom, precis som bilden av deras ansikten i bastudörren hade gjort hos mig. Det är så minnet fungerar och det visste jag. Och han visste att jag visste. Men det var ju egentligen "bara" ett pojkstreck. Liknande saker råkar dom flesta tjejer ut för någon gång under uppväxten.    

På den tiden talade man aldrig om sexuella trakasserier bland barn och ungdomar. Det var lite "pojkar är pojkar"-mentalitet. Killar är busiga, dom gör si och så för att dom tycker om dig, det är bara rackartyg. Nästan lite grabbig charmstämpel över det hela. Inget att bry sig om. Bara ***Sexistiskt maktutövande redan i mellanstadiet***  

Tack och lov har vi kommit lite längre nu. Väl?...

På en skola i Luleå har man en väggmålning som föreställer en pojke som spionerar på en flicka som befinner sig på toaletten. Det finns alltså en skola i Sverige år 2013 som anser det vara lämpligt - och dessutom humoristiskt - att i sin offentliga miljö anspela på kvinnlig utsatthet och på sexuellt ofredande, vilket motivet omsatt i verklighet enligt lag skulle klassas som. Astrid Johansson, 14 år och elev på skolan, bestämde sig för att väcka debatt om målningen och problematisera motivet. Det började med att Astrid lade ut sina synpunkter på Facebook. Sedan spred sig bilden, och med den debatten, vidare i sociala medier och lokaltidningar.

Underbart att det finns tjejer som är så kloka och starka i den åldern tycker jag. Tjejer som sätter ner foten. Säger stopp. Det här är inte okej. Och det är definitivt inte roligt! Sådana tjejer ska stödjas, dom ska lyftas fram som förebilder för alla dom som inte vågar. Och det är vi vuxna som har ansvar för att det blir gjort...

Hur reagerade då vuxenvärlden på den här starka, kloka tjejens initiativ? Rektorn på skolan kommenterar "Jag ser den mer med humor". Vidare har man på väggen bredvid målningen satt upp ett kollage med rubriken "Skolans kändaste målning", under vilken artiklar och kommentarer från nätet har skrivits ut och klistrats upp. Som exempel lyder en av kommentarerna: "Hur kan man på allvar bli kränkt av det här? Hur är det psykiskt möjligt? Har folk verkligen så få riktiga problem i sin vardag?". Skolan valde dessutom att genomföra en enkätundersökning bland eleverna, där de fick svara på frågor om målningen. Resultatet, som utföll till skolans favör, har också detta klistrats upp på väggen, under rubriken "Elevdemokrati"... 

Bredvid en målning föreställande sexuellt ofredande har man alltså för allmän beskådan gjort ett helt kollage som säger att den kloka och modiga unga tjejen har fel när hon ifrågasätter och skapar debatt. Som en klapp på huvudet "lilla gumman, nu är du allt ute och cyklar". Vilket vidrigt svek från vuxenvärlden detta är!

För vad är egentligen ett oskyldigt "pojkstreck"? Vad ska man avfärda och skratta bort? Är det när killarna kastar suddgummi i huvudet på tjejerna? Är det när dom kör upp linjalen eller pennan i tjejernas stolssits? Är det när dom spionerar på toa eller dusch? Är det när dom tafsar på bröst och kön? Är det när dom inte bryr sig om ett nej?... När är det dags att sluta skratta? Var går gränsen? Vad är roligt? Och för vem?

Framförallt - finns det någon anledning/något tillfälle i världen där det är okej att dom vuxna på en skola hänger ut och förlöjligar en elev som skapar debatt om ett viktigt ämne? 

Hell no