Har känt mig lite ledsen idag. Och arg. Fast föremålet för min ilska är bara jag själv. Alltså, hur många varningar eller läxor ska det behövas innan man verkligen fattar? Vad ska det till för att man ska leva så som man vet att man måste för att hålla ihop?

För ett antal år sedan fick jag någon slags "kreativ utbrändhet" som gick så långt att jag inte kunde förmå mig ta i en pensel på närmare tio år. Detta efter att i princip ha spottat fram den ena målningen efter den andra med motiv som jag tyckte var urtråkiga men som jag visste skulle vara lättsålda. Tvingade mig själv att fortsätta måla i ett par år efter att det slutade vara roligt men fick till slut en anledning att lägga av då jag fick massor av blåsor på fingrarna, tappade skinnet, blödde och sprack på varenda fingertopp. Ren allergi eller en väckarklocka från kroppen? Vet faktiskt inte i det fallet, vet bara att det försvann ett tag efter att jag slutat måla och det har inte kommit tillbaka igen trots att jag har målat med samma sorts färger och material nu igen det senaste året.

För sex år sedan var det dags igen fast i en annan form. Studierna som ibland krävde 80 timmars arbete i veckan skulle kombineras med familjen, gården och hästverksamheten, som då var ganska omfattande med fullt stall, fölvaka på nätterna osv och samtidigt hade jag mina egna höga krav om att alltid topprestera i varje skolprojekt. Allt det tillsammans gjorde att kroppen slutligen sa totalstopp. Ständiga märkliga halsinfektioner som läkarna kliade sig i huvudet över, feber varje vecka i ett halvår, yrsel och svimningsattacker, allt det där nonchalerade jag och körde på ändå. Det var först när jag knappt tog mig ur sängen som jag började förstå allvaret i det hela. När jag fick sitta på en stol och mocka. När jag som vanligtvis har så lätt för matte knappt kunde räkna ut 2+2. När jag fick lyfta ett vattenglas med två händer. När kroppen gett mig den ena varningen efter den andra, som jag struntade i, tog den helt enkelt saken i egna händer och slutade fungera. Min valfrihet om huruvida jag skulle fortsätta köra på eller inte togs ifrån mig. Kroppen tog det beslutet och det fanns inget jag kunde göra. 

Det tog sen flera år innan jag slutade "vada i sirap" och när målarlusten äntligen kom tillbaka förra året efter nästan tio års frånvaro var lyckan fullständig. Det kändes som att jag fick en ny chans. En gåva som jag lovade mig själv att vara riktigt rädd om. Jag lovade att bara måla det jag vill och när jag vill och jag satte upp tydliga regler för mig själv om det där. Bara ett fåtal beställningar. Inga jakt- eller naturtavlor för dom står mig upp i halsen. Och inget målande på försommaren eller i december. På sommaren vill jag greja med hem och trädgård och i december vill jag julpyssla och njuta av allt som hör julen till. Jag vet ju så väl att när jag drar igång en tavla går precis all kreativitet och energi till den, det blir inte minsta lust eller ork kvar till något annat. Så. Tydligt och enkelt.

Och så ringde det en man och ville beställa en tavla häromdagen. Det går bra, sa jag, men jag har fullt upp med andra projekt nu i december så jag sätter inte igång förrän i januari. Ett antal samtal senare, är allt bestämt om detaljer och det sista han säger är "Men hur gör du nu då, du sätter igång och målar den här nu direkt eller?" Och jag bara "Njaaa... Alltså. Som jag sa, jag hade ju egentligen bestämt mig för att inte måla nu i december. Har så mycket annat. Fast... Vi får se om jag får tid över." Egentligen??? Kom på att jag kände igen det där ordet alltför väl. Egentligen. Det var precis det jag också sa när någon på julmarknaden frågade om jag tog emot beställning på någon älg som vederbörande hade en bra bild på. "Njaaa, jag vill ju EGENTLIGEN inte måla vilda djur/natur. Fast... Nån enstaka..." 

Sov dåligt inatt för jag började planera för beställningstavlan. Kände att det är väl lika bra jag tar tag i den så blir jag av med det. Det kändes ju som att det var vad kunden förväntade sig trots att jag sagt nej från början. "Allt för kunden" sitter i ryggmärgen. Jag känner SKULD över att tänka på mig själv i första hand. Ringde på morgonen och beställde en spännram för det skulle vara specialmått på den. Sen har jag gått här och vankat fram och tillbaka med det där välbekanta trycket i bröstet. Jag skulle ju baka pepparkakor och lussekatter, göra jularrangemang och julgodis. Köpa julklappar, lyssna på Bing Crosby, dricka glögg och njuta av exakt varje sekund av denna underbara juletid. Det var därför jag började med renoveringen av TV-rummet i god tid så det skulle bli klart innan december. Det är också därför jag inte ens vill åka utomlands just den här tiden på året. Den är SÅ viktig för mig! Fyller mig med SÅ mycket glädje och energi. Och idag försvann glädjen både över jultiden och över målandet. Så lite det behövdes. Så dum jag är!

Att sätta mig och skriva ner det här var nog det bästa jag kunde göra. När jag läser det jag själv har skrivit ser jag allt så tydligt. Det är sååå lätt att falla tillbaka i samma mönster. Lite lite i taget. Och har man en gång gjort sådana djupdykningar som jag (och många med mig) har gjort, så börjar man inte på noll heller. Man balanserar på kanten hela tiden. Det är som om det vore kroniskt. Jag har hängt där och dinglat flera gånger tidigare, det kan räcka med en period av stress eller jobbiga händelser så sätter sig den välbekanta sirapen i benen, feber, förkylningar eller halsinfektioner tar grepp om en och 4-5 timmars extra sömn per dygn behövs och ändå är man aldrig utvilad. Då gäller det att fort som f*n styra om så man inte tappar greppet.

Den här gången handlar greppet om min lust att måla, vilket är bland det viktigaste jag har och som jag, som sagt, är så innerligt tacksam över att jag fått tillbaka. Så nej. Det blir inget målat på beställningen förrän i januari. Basta!

Det är ju egentligen inget konstigt med det för det är bara precis vad jag sa till kunden från början, så VARFÖR ska det vara så svårt? Att stå på mig angående åsikter och i diskussioner om annat har jag ju tvärtom hur lätt som helst för. Ingen trampar på mig där! Vad är skillnaden när det gäller att tänka på sitt eget välmående? Varför är känslan att det känns fult, fel och egoistiskt? Jag blir inte riktigt klok på det där... Men jag jobbar på det. ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dom senaste dagarna har diskussionerna om Amercan Apparels sexistiska reklam gått varma i olika forum. Det är en salig blandning av olika åsikter. Det är dom som inte förstår vad det är att bli upprörd över (kvinnor är ju vackra), det är nedlåtande k...

I dessa tider när så mycket handlar om förkortningar och bokstavskombinationer är det inte helt enkelt att hålla koll på allt, men nyfiken som jag är kände jag att jag ville läsa lite mer om en förkortning som jag sett diskuteras på flera ställen nu ...

Ni vet hur drömmar brukar vara. Sådär lite luddiga, osammanhängande, ologiska och till synes utan någon direkt poäng. Oftast. Igår natt hade jag en dröm av den andra sorten. Så där helt sjukt klar, sammanhängande, logisk och verklig. Som att det händ...

Jag ger mig in i minnesbanken och rotar från tiden då man gick i mellanstadiet. Inser att detaljminnet är ganska kasst, det mesta jag minns är luddigt, det är bara dom allra största händelserna som fortfarande är glasklara såhär nästan 35 år senare. ...

2012 var året då en stor del av svenskarna gick rakt i Sverigedemokraternas listigt gillrade fälla. Det var året då var och varannan svensk aktivt hjälpte till att sprida rasistisk propaganda utan att ens inse att det var det dom gjorde. Inte minst p...