I dessa tider när så mycket handlar om förkortningar och bokstavskombinationer är det inte helt enkelt att hålla koll på allt, men nyfiken som jag är kände jag att jag ville läsa lite mer om en förkortning som jag sett diskuteras på flera ställen nu det sista. HSP... Highly Sensitive Person.

Igenkänningsfaktorn var som en käftasmäll. Det är ju MIG dom skriver om! Det handlar alltså inte om någon sjukdom eller diagnos, mer ett personlighetsdrag men ändå är det ett tillstånd som påverkar ens liv så till den grad att det gjorts massor av forskning och skrivits en rad böcker om ämnet. Och detta har jag missat helt fram tills nu! Men nu kan jag knappt släppa det. Det förklarar så oerhört mycket för mig!

HSP är inget som utvecklas av den omgivning man lever i, man föds med det. Man har ett nervsystem som fungerar annorlunda och är känsligare än "normalt". Det är en fysisk egenskap och det förekommer både bland människor och djur. Det innebär att man inte kan filtrera intryck - ALLT går in. På detaljnivå. Informationen bearbetas, analyseras,  korsrefereras med befintlig kunskap, ifrågasätts och jämförs. Och detta är en mer eller mindre omedveten tankeprocess som aldrig avstannar. 

Man upplever såväl psykiska och fysiska intryck betydligt starkare än andra. En kopp kaffe, god mat eller en naturupplevelse kan framkalla ett ofantligt lyckorus. Musik och konst går bokstavligen rakt in i själen. Upplevelsen av glädjen har inga gränser. Å ena sidan. Å andra sidan upplevs allt som kan tolkas negativt också oerhört starkt. En obetänksam kommentar kan såra djupt eller för den delen också en utebliven kommentar.

För min personliga del blir många saker som jag haft svårt att förstå både om mig själv och andra så mycket tydligare efter att ha läst om det här. Jag har nästan varit irriterad på människor i min närhet ibland för att dom inte ser och lägger märke till samma sak som jag. När dom inte märker att någon mår dåligt eller blir sårad, när dom inte ser hur vackert något är, när dom inte visar känslor på samma sätt som jag... När dom inte verkar bry sig. Det har kunnat göra mig ledsen, besviken och känna mig osäker. 

Men människor är inte känslokalla för att dom inte känner det jag känner eller visar det jag visar. Dom är inte ouppmärksamma för att dom inte ser det jag ser. Det är jag som är annorlunda, inte dom.

Dom allra flesta texter och artiklar som beskriver HSP handlar om svårigheterna man lever med. Om hur man tar på sig andra människors problem, om hur man måste lära sig att pausa och dra sig undan för att klara av att bearbeta all information och alla intryck. Om hur man ibland upplevs som att man har ett långsamt tempo och är tankspridd. Om att man har lättare för att bli deprimerad, om hur man måste lära sig att säga nej, om hur man annars kan bli utbränd osv...

Jag kan skriva under på allt det där - been there done that. MEN... Det finns också många positiva sidor som i alla fall för mig känns som en gåva. Till och med en förutsättning för det liv jag lever. HSP innebär ofta att man är kreativ, fantasifull och bra på finmotoriska rörelser. Känner stor kärlek till naturen och det vackra, djupare förståelse för djur och andra människor, en rik inre dialog (hmm ja jag pratar med mig själv hela tiden). Man är lojal, känslosam och omtänksam. Ställer djupa, tankeväckande frågor. Osv i oändlighet...

Ja men det säger väl sig självt egentligen? Hur skulle jag kunna arbeta konstnärligt på det sätt som jag gör om jag inte hade haft förmågan att se och ta in så mycket detaljer? Hur skulle jag kunna måla utan finmotoriken? Hur skulle jag över huvud taget kunna leva utan att känna den euforiska lyckan över litet och smått - natur, djur, konst, musik och kärlek? Det är klart det är en gåva! Trots svårigheterna. För det är inte enkelt alla gånger... Men jag är lyckligt lottad som har ett liv där jag inte behöver försöka anpassa mig så mycket. För hur lär man sig att inte ta in allt och att känna så mycket? Det är som att säga till någon "sluta hör!" eller "sluta se!".

Som jag läste någonstans: Och om vi själva inte vet om att vi har denna personlighetstyp, gör vi ofta våld på oss själva genom att försöka döva kroppens medvetenhet och ignorera de signaler vi uppfattar.
Anpassad intill tårar...
Utbrändheten lurar runt hörnan. 

Läste också att HSP är ärftligt och det kom inte som någon direkt överraskning för mig. Jag tror att jag har minst en förälder, minst ett barn och kanske även "minst" ett syskon med samma egenskap. Det finns ett ganska brett spektra på omfattningen och personligen hamnar jag ganska högt upp på skalan enligt dom tester jag gjort, kanske ligger andra i familjen lite lägre.

Kanske har det ingen betydelse om man får veta, kanske tycker man att "stämplar och fack" bara är av ondo men som sagt - för mig har det varit till hjälp för att förstå både mig själv och andra. Jag kan inte kräva samma känslighet/känslosamhet av andra. Andra kan inte kräva att jag ska döva eller hålla tillbaka det jag känner och upplever. Kunskap om att det handlar om något som man inte kan påverka ökar förhoppningsvis förståelsen.

Sannolikt kan det förklara ett och annat även för "minst" en familjemedlem till - både för dom som har HSP och dom som lever med detta i sin närhet. För det är säkert inte heller någon enkel sak...  

Ni vet hur drömmar brukar vara. Sådär lite luddiga, osammanhängande, ologiska och till synes utan någon direkt poäng. Oftast. Igår natt hade jag en dröm av den andra sorten. Så där helt sjukt klar, sammanhängande, logisk och verklig. Som att det hände på riktigt. Och efteråt var det mer som ett minne än en dröm.

Det började i en taxi på väg till BB. Jag satt själv och förklarade bakgrunden till någon (till mig själv?). "Ja vi kände Mille och jag att nu var det verkligen sista chansen. Vi börjar ju bli gamla så skulle det bli något mer så var det nu eller aldrig. Men inte kunde vi föreställa oss att det skulle bli trillingar!" *Skratt*

Och så sammandragningarna. Precis på samma sätt som i drömmen jag hade för snart 20 år sedan. Fast den gången vaknade jag. Då var det på riktigt. Den här drömmen fortsatte. Jag födde fram mina barn en efter en. Tre stycken. Jag kände dom födas fast det var inte smärtsamt. Bara arbetssamt. Den första bebisen var en rund och fin liten grabb med massor av mörkt hår. Den andra var också en liten kille, kraftig, rejäl och i princip flintskallig. Båda dessa barn kom man genast fram till mig med, la dom hos mig, en på varje arm. Personalen log och gratulerade. Lyckotårarna vällde över och rann ner mot min kudde. 

Det tredje barnet såg jag bara en skymt av. Dom bar hastigt iväg det till någon slags brits längre bort i rummet. Gnuggade febrilt med "operationsgröna" filtar. Slangar som sög och alldeles för stora händer som tryckte på den lilla späda kroppen. Jag ropade förtvivlat efter mitt barn. "Vad är det som är fel?" Fick inget svar. Bara sammanbitna ansikten, fullt upp med sin uppgift. Jag frågade efter vad det var för kön på barnet. Fortfarande inget svar. Jag grät hejdlöst. Försökte resa mig men kunde inte. Mille fick ta pojkarna ifrån mig. Han satt på en stol bredvid mig med en liten gosse på varje arm och med ett ansiktsuttryck som växlade mellan lycka och kärlek till dom små pojkarna och total sorg och förtvivlan över den tredje. Och över min förtvivlan.

Slutligen hörde jag hur den lilla kroppen på britsen började gny. Såg hur dom sammanbitna ansiktena slappnade av, utbytte lättade ögonkast och log. Den lilla bebisen, betydligt mindre än dom båda andra, virades in i en filt och bars fram till mig. Två stora ögon i det späda lilla ansiktet. Mellanblonda lockar täckte hela huvudet. "Vad är det för kön?" sa jag. "Känn efter själv"... Exakt samma svar som jag fick när Hilda föddes. Hon fick också gnuggas igång en stund innan jag fick henne. Och ingen svarade då heller på vad som hände eller om det var en pojke eller flicka... Flicka!

Mille la försiktigt ner dom andra två barnen till mig. Tre par stora ögon mötte mina. Bröstet snörpte ihop sig i den där helt galna moderskärleken som inte går att jämföra med något annat. Mer tårar av lycka. Jag låg där och betraktade deras små ansikten. Länge. Så perfekta. Så mycket Mille och så mycket jag. Så mycket Philip och Hilda. Ändå i helt nya unika kombinationer. Så fina! Och så kände jag hur det krafsade på min axel. Bilden av mina små barn blev suddig. Försvann. Ville verkligen inte. Försökte klamra mig fast i drömmen. Lovis som krafsade igen. Jag lyfte på täcket så hon kunde krypa intill mig. Försökte komma tillbaka till drömmen. Det gick inte.  

Vaknade upp med en känsla av stor sorg. Den kärlek jag kände i drömmen var så stark och så verklig. Barnen i drömmen finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig finnas men det känns ändå som om jag har haft dom och förlorat dom. Tänkte på den här drömmen hela dagen. Så märkligt att sinnet kan skapa sådana detaljer. Ansikten brukar oftast vara lite diffusa i mina drömmar även när det handlar om folk jag känner. Här var varje detalj glasklar och dragen på barnen var ihopsatta på ett sätt så man såg att det verkligen var våra barn. Och känslorna. Helt obegripligt att det ens är möjligt att skapa något sådant i en dröm.

Vad ville drömmen säga då?... Mina nära vet att jag under dom senaste åren har sörjt en del över att det inte blev fler barn. Jag har haft svårt att acceptera att jag är så gammal att det är för sent. För det har det varit länge. Ändå har jag ibland tänkt att det finns ju faktiskt dom som skaffar barn trots att dom är en bit över 40. Har liksom inte kunnat stänga dörren helt och hållet. Nu fyllde jag 45 i torsdags. Nu är det verkligen för sent på riktigt. Dags att stänga dörren, låsa och kasta bort nyckeln! Fast mina ofödda barn då? Jag skulle ju ha fem barn. Det var så det var menat...

Min ungdoms spådomar. Pendeln. Den där grejen man körde med en ring i en guldkedja. Man höll kedjan över handleden och den berättade då hur många barn man skulle få och vilket kön det skulle bli. Pendlade den rakt över var den en pojke, cirkel betydde flicka och pendlade den längs med handleden skulle man få missfall. Jag har nog spått mig på det sättet minst 100 gånger. Ibland har andra gjort det på mig och ibland har jag gjort det på mig själv, det spelade ingen roll vilket, resultatet var exakt det samma varje gång: Pojke, flicka, pojke, pojke, missfall, flicka. Fem levande barn skulle jag få. Och först kom Philip. Jag log bara åt min mor som stickade koftor i rosa och pratade flicknamn under min graviditet för jag visste ju att det var en pojke, hur mycket hon än sa emot mig. Och självklart hade jag rätt. Efter att han föddes visade kedjan fortfarande samma sak. Och mycket riktigt - nästa barn blev en flicka. Kedjan fortsatte visa att det skulle bli tre levande barn till. Pojke, pojke, missfall, flicka var kvar. En tragisk förlust men ändå en STOR härlig barnaskara. Det var mitt öde!

Omständigheterna efter att Hilda föddes var inte dom rätta för fler barn just då. Livet var rörigt på många sätt. Jag startade företaget, vi flyttade till Skåne och sen flyttade vi hemåt igen och sen var det det ena efter det andra. Hela tiden var jag ändå säker på att dom där tre sista barnen skulle komma så småningom. Dom kommer för det är helt enkelt så det är menat. En övertygelse så stark att jag i princip var hjärntvättad. Men så gick tiden och den rätta stunden infann sig liksom aldrig. Och så är det för sent. Det är för sent för ETT barn och det är definitivt alldeles för sent för tre till. Och dom två barn man har är plötsligt vuxna och utflugna. Det är färdigt. Inga mer barnaår. Lite av en chockartad insikt för den som är hjärntvättad till tron att det kommer bli tre små barn till. Många härliga barnaår att vänta. Sorg och saknad över något som aldrig funnits. 

Men i drömmen fanns dom där. Och det var DOM. Pojke, pojke och så den sista som dom kämpde så med. Död en stund? Pendelns "missfall"? Barnet kom i alla fall tillbaka till livet och det var en flicka. Precis som det var förutspått. Jag mötte dom, jag älskade dom och sen var det över. Time to let go...  

Gick upp på morgonen, tog med mig min Belgiska hund ner i köket och hällde upp en kopp kaffe från min Italienska kaffemaskin och tog en Amerikansk cigarett. Startade igång min Amerikanska dator och gick in på det Amerikanska sociala nätverket Facebook. Gick sen och borstade tänderna med Amerikansk tandkräm. Gick ut till stallet och skötte om mina Arabiska/Holländska hästar, tog sen en dusch och gjorde mig i ordning med smink och hårprodukter från Enland, Tyskland och USA. Tog sen på mina Asientillverkade kläder med Amerikanska märken och mina Canada Snowkängor, sen startade jag min Amerikanska bil och drog mot stan.